Så har vi då äntligen flyttat. Förra veckan packade jag till 23.00 varje dag. Akio hade massa möten på jobb angående en stor fisk, så jag fick inte så mycket hjälp där. 

 

Vi fick nycklarna förra onsdagen. Torsdagen tog jag ledigt runt 15.00 för att öppna för städfirman vi lyckades få tag i. Fredags 10.00 kom flyttkillarna och 14.00 var vi inflyttade i vårt nya hem "Capitol Hill."

Det hela har varit så stressat att vi inte haft tid att vara sentimentala förrän nu. Visst saknar jag Northpark och min pendling har gått från 8 min till 45 min på hemväg och 18 på morgonen. 

 

Det nya hemmet är gammalt, har skåpsluckor i fult trä och heltäckningsmatta. Men, det är vårt! Vi har en uteplats. Vi har TVÅ våningar. Vi har katter som springer uppochner för egen motionering....minus Shasta för hon var så rädd att hon skakade. Hon vägrar att sova själv på nätterna och när vi kastade ut henne för lite tuff kärlek, pep hon och slog nästan in dörren. Så jag öppnade och hon gick snällt och lade sig....ovan på mitt ansikte klockan 3 på morgonen. 

 

Vi har mycket att ta itu med. Otaliga projekt. Citronträd som jag inte har en aning om vad de gillar. Tydligen getingar och kollibris. 

 

Vi har ett hem. Northpark var aldrig ett hem. Det var en lägenhet. Folket som levde där var inga riktiga människor. Det var som skylt-docker. Plastiga och företagen betalade allt för dem. De få amerikanerna som faktiskt bodde där vi inte heller riktiga. De var studenter med pengar som de gödslade som gräs...helst på öl. Och alla gick de på kiropraktiker skolan 5 min bort.  

 

Jag är glad, nervös men lycklig.